vardagsfilosofen.blo.gg

Hej Swedbank!

 

Nu ska ni få höra historien om varför jag inte längre tänker vara kund hos er! Det är en lång historia, men med tanke på hur mycket tid era medarbetare verkar spara på att ignorera sina kunder så är jag övertygad om att ni har tid att läsa!

 

Jag har varit betalande kund hos er sedan jag var 13 år, dvs. ca 10 år nu (Ok, jag erkänner, när jag var under 18 betalade förmodligen mina föräldrar, men ni förstår poängen). För en tid sedan började jag studera på universitet och blev därmed gratiskund via ert studenterbjudande. Kanske är det för att ni inte längre får betalt av mig ni helt plötsligt börjat ignorera mig, kanske inte. Vad vet jag, jag är ju bara en jobbig kund.

 

Nåväl. Det hela började för några dagar sedan när jag upptäckte att det stod ”medges ej” när jag skulle använda mitt bankkort. ”Skumt” tänkte jag ”jag har ju pengar på det, jag kollade alldeles nyss”. När jag sedan kommer hem går jag in på internetbanken men där står ingenting, inget meddelande eller något. Jag blir konfunderad och undrar vad som kan vara fel?

 

Jag klickar mig fram till avdelningen ”mina kort” och ser där att mitt ”nuvarande kort” inte är samma som det jag har i plånboken som slutat fungera. Klickar vidare till ”föregående kort” (eller ersatt kort, vad det nu stod) och ser då att kortet jag har i plånboken tydligen är spärrat.

 

Kan tillägga att jag av ren tur hade mitt andra kort på mig, som är ett gemensamt med min sambo (på en annan bank, tack och lov), som jag fick lov att använda för att undvika pinsamheten att stå utan pengar i affären.

 

Jag ringer sedan upp telefonbanken och får tala med en av era medarbetare. Hon är till en början trevlig och jag undrar vad som står på.

 

”Ditt kort har blivit spärrat.” konstaterar hon.

 

”Jo det har jag förstått faktiskt, men varför?” svarar jag.

 

”Ditt kort har blivit spärrat av oss. Det kan bero på att du handlat från en skum sajt på internet eller att det blivit skimmat kanske. Det är för din egen säkerhet.”

 

”Jo tack jag förstår även det, att ni spärrat det för min säkerhet och det håller jag med om att det är något bra. Men varför? Vilken sajt är det som försökt kapa mitt kort?” Frågade jag och tänkte i min enfald att det kan vara bra att veta vem som försöker sno mina pengar så jag inte handlar från den sajten igen. Tilläggas bör att den senaste månaden har jag bara handlat från ställen jag nyttjar regelbundet.

 

”Det kan vi inte se, ditt kort har blivit spärrat för din egen säkerhet. Det kan vara en sajt som tagit dina kontouppgifter eller en kortautomat som skimmat ditt kort.” Svarar hon än en gång.

 

”Ok, så det är helt omöjligt att ta reda på vad som hänt? Du vet inte alls varför mitt kort har blivit spärrat. Du vet bara vad som eventuellt, kanske har hänt? Jag vill veta varför det är spärrat. Något specifikt måste ju ha fått er att reagera och spärra mitt kort, eller har ni bara nöjesspärrat det?” Undrar jag vidare.

 

”Jag kan be en tjänsteman se över varför det har blivit spärrat men det tar upp till en vecka.” svarar hon då.

 

Ja, ungefär så lät mitt första samtal med er. Jag tänkte för mig själv att ”hur i helskotta kan det ta en vecka att ta reda på det här? Dom måste ju veta varför dom spärrat mitt kort?!”. Jag tänker även att det vore en god idé från er sida att göra det till en angelägenhet att kontakta de kunder vars kort ni nöjesspärrat snarast möjligt så man har en chans att undvika pinsamma situationer där kortet inte fungerar.

 

Men men. Någon dag senare damp det ner ett brev i brevlådan. Den innehöll den oerhört viktiga informationen att mitt kort blivit spärrat för att det förelåg misstanke om försök till obehöriga transaktioner. Jo tack, det har jag både listat ut och fått pedagogiskt förklarat för mig redan. Men varför? Nej det behöver jag tydligen inte veta.

 

Min styvfar kontaktar sin bankman på Swedbank fast på annan ort än den jag är kund i. Jag tänker inte säga var eller vad han hette. Jag vill ju inte riskera hans jobb då han uppenbart bryter mot er policy om hur man behandlar kunder. Han gav mig trots allt ett rakt och ärligt svar, riktigt snabbt också. Det var tydligen jätteenkelt att klicka sig in i min mapp och ta reda på vad som hänt.

 

Jag fick veta vilken sajt som misstänktes försökt använda mitt kort och hur mycket pengar det rörde sig om. Jag fick även veta varför det hade inträffat, vad som utlöst händelseförloppet och hur jag kunde göra för att undvika dylika händelser igen. En eloge till denna herre som hjälpte mig helhjärtat trots att jag inte ens var kund i hans stad.

 

Nu till den sista spiken i kistan för er tid som min bank:

 

Efter jag pratat med herren som hade full koll på vad som hänt, ringer min ordinarie Swedbank upp. Alltså kontoret jag varit kund hos under 10 års tid och som jag trodde hade full koll på mina pengar åt mig.

 

Denna dam informerar mig om att, hör och häpna, mitt kort blivit spärrat AV SÄKERHETSKÄL! Se på fan! Det visste jag inte! ”Men varför, vilken sajt har försökt utnyttja mitt kort då?!” frågar jag och förväntar mig att få veta vad som faktiskt hänt. Nej, då svarar denna dam med ”Nej, det där kan vi inte se. Det är en speciell arbetsgrupp här på kontoret som jobbar med sådana frågor och vi får ingen information från dem om vad som faktiskt har hänt.”

 

Jag frågar henne om hon är helt säker på att det absolut inte går att på något sätt ta reda på vad som hänt och vilken sajt som försökt kapa mitt kort. Men får åter till svar att det minsann inte går, det är HELT omöjligt.

 

Nu blir jag frustrerad, ja jag blir rent av förbannad. Jag frågar henne i en lite mer allvarlig, ja nästan upprörd ton hur sjutton det kan komma sig att det inte går att ta reda på?!

 

Men då blev jag tydligen jobbig för då lade hon på luren i örat på mig.

 

Så idag har jag bestämt mig för att byta bank. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av det här inlägget. Har sagt till mig själv att jag aldrig ska bli en sådan där gnällspik som gnäller på företagens facebooksidor. Men när det inte hjälper att kontakta kundtjänst och man där blir bemött nedlåtande, som om man ställt en alldeles utomordentligt dum fråga, då är det banne mig nog!

 

Det var synd att ni inte gick i konkurs härom året när det gick dåligt för er. Jag kan bara hoppas att ni går i konkurs inom en snar framtid.

 

Tack och adjö!

En tanke slog mig häromdagen när en person bredvid mig nös. Jag kände inte personen men kände nästan för att säga prosit. "Det vore väl trevligt, artigt på något sätt?" tänkte jag. Och jag är den förste att skriva under på att artighet gör världen till en bättre plats. Jag blir på bättre humör om någon håller upp en dörr för mig, ber om ursäkt om dom stöter till mig eller säger tack om jag håller upp dörren åt honom. Artighet är något bra och något som ska uppmuntras och alltid iakttas.

 

Nåväl, åter till saken. Prosit, är det verkligen artigt att säga? Jag tänkte först att det är ungefär som ett "krya på dig" eller "hoppsan" och i sånt fall är det ju ganska artigt att säga. Man säger ju "tack" om någon sagt prosit. Men sen tänkte jag på vad ordet prosit kommer ifrån. Det handlade ju om från början att man trodde att själen smet när man nös och om man sa prosit så "räddade" man personens själ så den inte kunde smita.

 

Saxat från wiktionary: ”Det härrör från tanken att det är sin själ man nyser ut.” Att säga ”Gud välsigne dig” eller något liknande [prosit] betyder i själva verket att man ber Gud att föra tillbaka den.

 

Är det verkligen artigt att säga prosit? Är det inte helt enkelt bara en kvarlevande religiös vidskeplighet? Det är väl samma sak som att spotta över axeln när man ser en svart katt eller inte kliva på A-brunnar? Om jag tycker att det är artigt att säga prosit, då borde jag även rimligtvis tycka det är artigt att knuffa undan personer som håller på att kliva på A-brunnar och förvänta mig ett artigt "tack" tillbaka? Jag har ju räddat deras liv från olycka. 

 

Jag har ju genom att säga prosit räddat din själ från att smita. Tack vare mig slipper du brinna i helvetet för evigt! Om inte det förtjänar ett "tack" då vet jag inte vad som gör det. För om man tror på Gud och allt det där, då är det inte en liten tjänst jag gör dig om jag säger "prosit" nästa gång du nyser.

 

 

Jag är fan inte artig, jag är en jävla superhjälte! Tänk på det, nästa gång ni säger prosit åt någon!

 

Så om du är en god kristen så är det fan i mig bäst för dig att du säger "tack" nästa gång jag säger prosit!

Dagens irritationsmoment handlar om de så kallade "tysta" läsesalarna som finns i biblioteken på detta universitet. Jag frågar mig själv när bibliotek slutade vara en plats man skulle vara tyst på och behovet att införa "tysta" läsesalar inuti dessa infördes? Sen när blev det socialt accepterat att prata i normal samtalston inne på ett bibliotek? Jag har alltid levt i tron att man på sin höjd fick viska halvhögt till bibliotekarien om man inte fann det man sökte efter. Biblioteken i sig har väl genom tiderna varit just "tysta" läsesalar? Efter mina erfarenheter så här långt i Uppsala anser jag att man antingen bör införa tysta läsesalar inuti de "tysta" läsesalarna, eller sätta upp tydliga regler och strängeligen (läs: medelst elpistol) se till att dessa efterlevs.

 

Jag tänkte här utforma dessa ordningsregler tillsammans med mina egna kommentarer. Det kanske kan hjälpa folk att veta hur man beter sig i en "tyst" läsesal, om dessa efterlevs kanske behovet att använda citattecken runt ordet "tyst" försvinner och man finge läsa sina böcker i tystnad. Jag anser att följande regler faller under kategorin "verkställighetsföreskrifter". Verkställighetsföreskrifter innebär att jag inte skriver några nya regler egentligen utan jag bara förtydligar och tolkar ursprungsreglerna. På samma sätt som en skolrektor kan förtydliga skollagens skolplikt (utan att ändra lagen) genom att exempelvis införa förbud för elever att lämna skolans område under skoltid. I detta fall är ursprungsreglerna det sunda förnuftet och det rena folkvettet. 

Denna regel är ganska lätt att förstå, helt enkelt ska du hålla tyst såvida inte synnerliga skäl föreligger. Synnerliga skäl är den starkaste formen av skäl. Exempel på synnerliga skäl är: Enstaka harkling, nysning, hostning eller en snabb viskning till din pluggkompis "Ska vi ta lunch? - Nej vi kan väl vänta 15 min? - Ja okej". Inte ett ord mer än nödvändigt.

 

Även denna regel kan tyckas vara glasklar. Gäller även vibratorläge om du tänker ha din mobil liggandes direkt på bordet. Du kanske inte förstår att om man lägger en vibrerande mobiltelefon på ett bord av trä eller metall så vibrerar även bordet och förstärker ljudet från vibrationerna så att det i praktiken låter högre än om du lämnat signalen på och haft mobilen i fickan. En enkel lösning: Ska du ändå ha mobilen på bordet framför dig, stäng av vibrationerna, du ser ju ändå att den blinkar, din dumme jävel. En ännu enklare lösning för er som är för dumma för att kunna stänga av vibrationerna, lägg den på något mjukt, en bok eller ditt pennskrin, då vibrerar inte hela bordet. 

 

En enkel tumregel du alltid bör följa, även i ditt vardagliga liv utanför denna läsesal. Känner du den minsta antydan till svettlukt från dig själv, så luktar det garanterat minst 10 gånger starkare och värre för alla andra. Även om du är en inneliggare (inneliggare: en person som ser ut som en uteliggare men sover inomhus. Källa: en snubbe på en förfest i Piteå -09, exempel på kända inneliggare: Anders Timell och Göran Greider), så behöver du inte lukta som en. En dusch går så snabbt. Det är inte okej att sitta och lukta som en kvarglömd träningspåse i en varm läsesal en hel dag.

 

Tolkas enligt sin ordalydelse. Även om du inte kan "rå för" att du hostar högt var 15e sekund, så kan du "rå för" att du har gått till denna tysta läsesal, se §1.

 

Enkel tillämpning: ta av dig hörlurarna och lägg på bordet framför dig. Hör du musiken, då har du för hög volym. Alternativ för den våghalsige: fråga personen bredvid dig om din musik hörs. Detta handlingsalternativ faller under de synnerliga skälen i §1 då all form av hövlighet och medkänsla för dina studiekamrater uppmuntras.

 

Du behöver inte lägga din väska och jacka på stolen bredvid dig, särskilt inte om salen i övrigt är full. Du kan inte heller ursäkta dig med att "men det är ju bara att be mig flytta mina saker". De flesta antar att det sitter en annan person där eftersom normala människor inte är dumma i huvudet och tar upp en hel plats för sin väska i en full läsesal.

 

Listan behöver kanske kompletteras. Kom gärna med förslag och konstruktiv kritik, det är ett pågående projekt.

Jag har denna vecka börjat åka buss i Uppsala för första gången sedan jag flyttade hit i augusti. Dels för att jag fick ett "välkommen till Uppsala-gratis-busskort" som snart går ut och dels för att det har varit 20 minusgrader ute och vi har haft föreläsningar på Biomedicinskt centrum som ligger 5 km bort. Jag har inte regelbundet åkt buss sedan jag var i 15års-åldern så det kändes lite som att lära sig på nytt i början. 

 

Hur som haver, anledningen till att jag startat denna blogg är en händelse som utspelade sig på bussen för några dagar sedan. Bussen jag åker med går förbi Centralstationen innan den åker vidare mot BMC. När vi stannar på centralen bildas det en relativt lång kö på ca 10 personer som ska kliva på.

 

Jag noterar en ung kvinna, ca 20 år, som står vid sidan om kön och röker och ser ut som hon väntar på en annan buss. Det gjorde hon inte. Alla i kön har nu klivit på och betalat, busschauffören har stängt dörren och ska precis köra iväg. Då fimpar hon cigaretten, går lugnt fram till dörren, knackar på och när chauffören öppnar kliver hon in.

 

Vad i helvete?! Kunde hon inte klivit in med sista personen i kön istället för att vänta tills dörrarna stängts och bussen nästan börjat rulla? Varför göra så när hon stod precis bredvid? Tänker hon inte alls på oss andra på bussen? Har hon inget hyfs i kroppen? Vem har uppfostrat henne egentligen? Ja, tankarna är många. Blir lite irriterad och börjar fundera på vad som kan ha föranlett detta idiotiska beteende hos fröken Arrogant. Jaja, nu kan vi ju åka i alla fall utan något betydande dröjsmål.

 

Trodde jag.

 

Men vad gör fröken Arrogant då? Jo, hon fiskar lugnt upp mobilen och börjar knappa och fippla med den. För fröken Arrogant har inte köpt biljett än!! Varför i helvete har hon inte gjort det än?! Hur fan tänker människan?! Jag antar att hennes tankegångar måste gått något i stil med såhär: